Friday, September 26, 2014

mikromotstånd

Under den senaste tiden har jag trevat mig fram i översättandes djungel. Det är roligt kneg, även om jag kanske inte direkt går igång på att författa tekniska manualer. Men att fila ord och hitta uttryck, det är skoj. Den andra sidan av saken är den snåriga: skumma uppdragsgivare, tvivelaktiga företag, prisdumpning. Företag som jag också gjort jobb för, skam till sägandes. Det är inte helt lätt att skapa sig ett nätverk av klienter, och de prisdumpande företagen verkar vara bara alltför allmänt kända bland översättare. Särskilt outsourcandet av av-översättning har det också varit en del diskussion om i media.

Ett av dessa skumraskföretag ägnar sig t.ex. åt att främja konkurrensen bland översättarna: klienter gör en anbudsförfrågan, och översättare får lägga "offerter". Tendensen är ju lägre och lägre anbud (det finns dock en undre gräns för anbud, om än också den låg), särskilt för vissa språkkombinationer (t.ex. baltiska språk). Ett annat företag sätter själv sina priser, till ca en femtedel eller lägre av gängse prissättning. (Översättningar prissätts ofta per ord. Det kan tyckas märkligt, men klienter verkar ha för sig att det är mer enhetligt än timtaxa (där översättarens takt syns tydligare). Men i slutänden är det förstås arbetstid man betalar för och översättaren sätter i princip sina priser efter en vettig timlön.)

Nåväl. Jag har gjort några uppdrag för detta företag, och skulle generöst räknat ha fått ca 7e/h. Av vilket jag förstås ska betala moms, andra skatter och sociala avgifter. För att inte tala om utrustning och andra avgifter för t.ex. fakturering. Pengar som de dessutom aldrig betalade trots många mejl och många vändor.

Jag tänkte till sist att det är lättare att låta saken bero. Det var ju inte någon stor summa det handlade om. Men jag skrev i alla fall lite feedback om företag i olika forum för översättare. Och sent om sider, innan jag raderade alla mejl om uppdrag, mejlade jag till deras utskickslista - som alltså gick till alla andra översättare också. På bara några minuter svarade ett tiotal andra frilansare och berättade om liknande erfarenheter eller dubier. Andra som inte heller fått betalt, många som också tvekat inför de låga priserna.

Jeee! Det var faktiskt upplyftande att läsa. Alltså inte bra att de har samma erfarenheter, men det kändes ändå fint att ha sagt ifrån och att andra nappade på och meddelade att de inte heller ville jobba med sådana villkor. Det är väl detta med att egentligen inte ha kollegor, sitta för sig själv och pynja och bara sporadiskt ha kontakt via forum. Att det lätt känns som att man får ta det som det är eller låta bli – göra uppdrag för struntsummor eller sitta länge och vänta på de vettiga jobben. Men nä det gör en skillnad att, även om den i längden säkert är försvinnande liten, tillsammans säga ifrån. Bara det att reagera gemensamt.

Wednesday, September 3, 2014

att bo tillsammans

Alltså, detta med att bo tillsammans, att bo i kollektiv.

Det är mycket samvaro och gemenskap, men ofta, ibland oförutsägbart och emellanåt rätt plötsligt, vänds saker på sitt huvud. Formerna av vardagen är sällan särskilt slutgiltigt fastslagna - även om mönster mellan människor snabbt blir invanda och kanske upprepas trots försök till det motsatta.

Det är mycket som ska jämkas när många människor är inblandade och folk kommer och går. Att kalla det utmanande är tidernas underdrift, eller rätt och slätt en klyscha. Klart det är utmanande. Ofta roligt, om man lyckas göra det lärorikt. Ibland outsägligt tungt.

Man får deala med de bästa sidorna hos andra och sig själv. Men också de värsta. Ibland till och med mer av det värsta, om konflikter tar över och livsenergi och glädje kanaliseras någon annanstans. Sen när det blir bra kan det bli väldigt bra.

Det är mycket pratande, inom gemenskapen. Bra, tvivelsutan. Men att lära sig tala uppbyggligt är inget som kommer automatiskt genom att man pratar.  Och jag känner att jag saknar mer kulturella bollplank.

Läste för några år sedan en text. Jag minns att det blev någon slags diskussion mellan vänner kring det där med rökning (som för mig kändes helt likgiltigt i texten). Läser på nytt och det är mycket om barn och att leva utan barn.

Men det som fastnade i mig, och som jag minns, är hur det kändes som att jag behöver sådana här berättelser. Om gemenskaper och samvaro - utan eller med barn - som inte följer de som stakas ut genom parförhållanden och familjeliv.

Det finns hur mycket diskussion, kulturella berättelser, litteratur, psykologers alster och självhjälpslitteratur som helst när det gäller att uppfostra barn, leva i parförhållanden, deala med svärföräldrar eller vad det nu kan vara. Mänskligt och viktigt och mycket är förstås relevant för alla mänskliga relationer.

Men gemenskap i kollektiv har på många sätt andra former och byggs upp på andra sätt. Ansvar har andra dimensioner är när man bor samman med en partner, eller bor som familj i traditionell bemärkelse av förälder/föräldrar och barn. Andra frågor uppstår. 

Eller så inte. Kanske jag bara missat bra litteratur kring det här. Men genom googlingar har jag mest konstaterat att det tydligen skrivs mycket om kollektivboende som fenomen nuförtiden. Men texter som är mer personliga eller reflekterande än så är rätt tunnsådda. Tips är mer än välkomna.

Tuesday, July 29, 2014

ryggskott

Satt och läste i allsköns ro i värmen men råkade behöva penna och papper. När jag skulle hämta dem distraherades jag av möblerna i min väg. Kronisk distrahör som jag är skulle jag som hastigast fortsätta gårdagens städprojekt och flytta de eländiga möblerna. Upp med kistan och allt väl - den var ju inte ens tung efter utrensningen under förförra städmanin. Men när det eländigt otympliga åbäket skulle ner slutade det med ett brak. I min rygg.

Jag vet inte när jag senast skulle ha tappat andan så totalt. Någon av de otaliga gånger när jag flugit av en häst i min barndom då i så fall. Det var inte ens smärtan som var överväldigande. Det gjorde ont men inte dödsont. Det var kanske mer förskräckelsen av att så totalt och så plötsligt tappa kontrollen över min kropp. Ryggen höll helt enkelt inte och jag damp ner på golvet. Jag kunde inte riktigt vara i någon position för allt kändes som att ryggen går av - jag kunde faktiskt inte ens riktigt vända mig ordentligt för att leta en vettig ställning.

Jag kände mig nästan liten skamsen. Ryggen har låtit känna av sig hela sommaren, efter en överilad och överivrad fotbollsspark för redan några månader sen. Så jag har försökt jumppa och tänja och träna, och tänkte att det redan blivit bra nu. Och så hux flux ligger jag där och kan inte stiga upp eller ens vända mig om. Så där låg jag och gnydde okontrollerat tills jag lyckades bända mig över trappan och skjuta mig upp med armarna och med fötterna ner mot trappan.

Sen då jag ringde till hälsocentralen måste jag säga nej till en tid redan nästan morgon (för att inte mista den tandläkartid jag väntat på i snart ett år). Istället fick jag ingen tid och uppmanades ringa på nytt nästa dag ifall jag nu prompt ville ha en tid. Jag snyftade nästan när jag sa att ja det vill jag prompt. Nu har jag hunnit lugna mig och fått till att både sitta gå och stå. Och både google och facebook, dessa medicinska orakel, intygar mig att mitt självdiagnosticerade ryggskott inte ska vara så farligt. Besvärligt och ont, men inte mer än så. Men jösses vad jag kände mig ynklig.

Sunday, April 6, 2014

rapport från polcirkeln

...eller nästan i alla fall, några kilometer norr måste man tydligen åka ännu. Här talar man om Brahestad som söder, och det ligger ju faktiskt i den riktningen. Men utlänningen på väg till södraste Finland möts ändå av samtalspartners fnissningar då resan benämns södernresa.

Här finns ett apotek som går under det slagkraftiga namnet Ilopilleri. Både resturanger och ett torg uppkallade efter Lordi. Ställningar där man kan i teorin kan plocka åt sig påsar för hundskit (men som i praktiken verkar sparsamt använda eftersom skiten visar sig i allt större omfattning nu när snön börjat töa på allvar).

Det är roligt att gästa Rovaniemi. Hemtamt men nytt, spännande på ett lågmält sätt. Samma land, en annan landsända. Okända gator, nya krokar att upptäcka. Förvånansvärt snabbt går man (jag) in vägar, lunkar på mot avsett mål halvt blind inför omgivningarna. Hemma blir det alltför ofta så - hasta någonstans, samma gamla gata, inget att se. Att gå med tid, ibland bara gå planlöst runt, gå på okända gator utan att riktigt veta var man är, ta en omväg hem. Det är nästan lite omvälvande ibland.

I en sån stund visar sig staden från en inbjudande sida. Centrum känns - tja, ocentrerat och lite grått. Men i cirkel kring centrum finns livfullare spår. Stan växer upp längs backen, inbäddad i skog, Inflyttaren från Uleåborg gläds åt färgkontrasten till hemstaden. Jag protesterar först lite smått men ger med mig när jag rör mig uppåt kullen, ut från centrum.

Det är inte kanske inte färgsprakande, men det är varmt och hjärtligt. Ljust gult, grönt, någonstans blått, rosa. Och grått, i olika tappningar. Randigt och blandigt. Höghus i tre våningar, sympatiska små lådor och längor (hade gärna bebott en sådan), frontmannahus, stora villor och medfarna stugor på samma gator och i samma kvarter. På en gård står en traktor. Det luktar bastu och vedeldning. Vårkvällarna blir ljusare med ilfart men nätterna är ännu vinterhala och jag slinter mig fram.

Mitt i allt är jag tillbaka på en bekant gata men från ett nytt håll - ett litet mikroperspektiv som öppnar sig. Jag blir fånigt glad av sånt. Släntrar iväg till centrum igen, hittar en halvtom pub, kallt om öron och händer men det är inte ett ställe där man tar en te så häller i mig lite öl. Det värmer också. Går hem till den möbellösa lägenheten. En fin dag.

Wednesday, April 2, 2014

representera Våldet

I några veckors exil gläds jag åt att hitta en filmklubb i gäststaden. Den senaste tidens (dvs årens) flängande hit och dit har gjort  filmtittande rätt så sparsmakat. Dessa veckor av nådatid är som gjorda för att läsa, titta på film, och knalla kring planlöst. Jag tittar därför inte särskilt noga efter vilken film som visas i veckan utan traskar förnöjd iväg till biosalongen för att se på alstret från 1998. Namnet Funny Games ringer dock vagt bekant, och även om jag inte sett filmen blir det under filmens första femton minuter glasklart vad som väntar. Filmen snurrar på och jag blir surare och surare.

Visst är det en ruggig film. Men min första tanke är inte obehag, även om filmen är obehaglig så det förslår, utan rätt och slätt, pretentiös. Regissören, som oroats av esteticeringen av filmvåld och dess bedövande effekter, lär ha sagt att ''The problem is not: how do I show violence, but how do I show the viewer his own position in relation to violence and its portrayal?" Låter ju någorlunda sympatiskt.

Men filmen känns bara cynisk och självgod. Utgångspunkten är: som tittare är du oförmögen att reagera på våld (eller reagera på rätt sätt), så en reaktion måste tvingas fram. Hela filmen bygger också på en lek med format, inte att inbegripa tittarens egna reaktioner. Historien är enkel, en liten familj åker ut till sitt pompösa sommarställe och får oinbjudna gäster som visar sig vara sadister. Gästernas "roliga lek" går ut på en vadslagning - att familjen är död innan följande morgon. Det finns inte direkt utrymme för överraskningar i filmen, som mest blir en tävling i att överträffa sig själv.

Inget våld "visas" i och för sig i den visuella bemärkelsen: det sker utanför kamerans blickfång. Å andra sidan är våld inte bara visuellt. Ser jag på film ensam brukar jag knäppa bort ljudet; ett någorlunda effektivt sätt att dra ner på effekterna. Men till och med där gör ofta det man tror att händer intryck, så att också om man tittar bort med ljudet avstängt, föreställer man sig scenen. Och våldet är i det avseende rätt raffinerat i Funny Games.

Det cyniska i filmen är inte i första hand våldet, utan den uppenbara avsikten att framtvinga en reaktion genom att försöka bygga upp förhoppningar som, förr eller senare, ska grusas. Man vet från början att det bara finns ett möjligt slut, och alla avstickare (sonen försöker fly, sadistgästerna åker iväg, trasiga telefonen verkar funka igen) handlar bara om att dra ut på tiden.

Jag har svårt att förstå upplägget - just för att regissören säger sig oroas av allt våld på film. För den här filmen (som regissören tydligen sett som så viktig att den måste göras om, i nästan exakt kopia, i en amerikaniserad version) är i princip bara våldspornografi. Någon kanske till och med tycker om den just för det. Filmen säger ingenting viktigt om våld utan hänger sig njutningslystet till att använda våld för att skapa en reaktion. Raffinerad estetik, om något.

Tuesday, November 5, 2013

massor med gratislunch



Ett scenario: samhällsekonomin rämnar, välfärdssystemet skrotas, marknaden storknar. Boven: tidsbanker! 

Människor har gått samman och organiserat sig i nätverk där man byter ut tjänster av allehanda slag: någon erbjuder massage, en annan virkning, en tredje krattar löv. Mitt i allt köper ingen längre något. Ingen går heller till frisör, vänder sig till översättare eller betalar för sin lunch. Dessutom byter de ut föremål – en säng, verktyg som blivit överflödiga, böcker. Ve och fasa! Snart anlitas väl inte läkare heller!

Tänker man här: Staten är ett nödvändigt maskineri? För om det på riktigt vore så att samhällsekonomin skulle ”hotas” av att människor skapar nätverk bortom samhällsekonomin kan man ju undra vad Staten behövs till. Om vi på riktigt vore där, och revolutionen börjar närma sig sin fullbordning, är det väl dags för att börja låta Staten lösa upp sig. 

(Man kunde ju också säga att det är en utopi.)

Eller tänker man: allt skall bli Ett System? Tjänst som tjänst som tjänst. I begynnelsen var handeln, först med varor, sedan med pengar som mellanhand. Därför är det inte mer än rimligt att allt också beskattas – det är ju orättvist om vissa betalar skatt medan andra smiter undan!
Det är inte sant att varje tjänst är som vilken annan som helst. Allt kan inte reduceras till kommersiella tjänster. Det är inte den ekonomiska transaktionen som är alltings grund. ”Grunden” är väl snarare att människor delar en värld och tillsammans utgör ett samhälle. Detta samhälle kan vara livskraftigt och göra människors liv gott – eller det kan vara fattigt och göra varje människa till en ö och allt det där. Ett samhälle som organiseras efter ideologin att handelsutbytet är alltings grund är fattigt och sårbart. Det rämnar när apparaturen haltar för kraftigt. Ett gott samhälle bygger på delaktighet och viljan till att skapa något gemensamt. 

Det är uppenbart att det finns ”tjänster” som inte kan beskrivas som tjänster ens i den utvidgade föreställningen om ett extrakommersiellt utbyte: en förälder klipper sina barns hår, en vän talar med sin deprimerade kompis, en granne sticker sig in på en kopp kaffe. Inte ens den mest andefattiga ekonomi kan föreställa sig (oavsett vad som kan påstås) dessa utbytbara mot ett frisörsbesök, en terapisession hos en psykolog eller ett kafébesök. Människor gör saker med varandra: det är inte att likställa med handelstransaktioner som kan omsättas i ekonomiskt värde. (Att människor gör saker i varandras sällskap är faktiskt inte ens att likställa med att människor gör saker för varandra, som om det alltid fanns en tanke om ”återbetalning”.) 

När samhället är trängt sätts människor på prov. Grekland befinner sig i fullständig kris. Där har människor börjat ordna olika tjänster bortom marknadsekonomiska strukturer. Spanien likaså: och i familjer försöker man så gott det går att ta hand om varandra.

Om människor vill att samhället ska hålla måste gemenskapen och delaktigheten stå i fokus. Frågan är hur det ska organiseras. Att somt ordnas i administrativa strukturer är helt rimligt – människor är människor, vi är felbara. Vi blir sura på varann, glömmer någon, fryser ute, eller ids inte när någon behöver hjälp. Då är det bra att det finns backup. Men Staten kan inte fixa allt. Inte bara för att det är opraktiskt (även om det är det också) – utan just för att allt inte kan kodas om till en allmänt giltig valuta. 

Det finns faktiskt en massa som Staten inte kan fixa. Människor faller emellan, lever fattigt trots stöd, hankar sig fram mellan jobb eller utan. Rehabiliteringsverksamhet är ju inte en ersättning av sociala nätverk – utan ett försök att möjliggöra för människor att skapa ett socialt nätverk runtomkring sig. De nätverken kan inte omsättas i definierade roller så att varje person tillskrivs några vänner, arbetsgivare, bekanta osv. 

Tidsbanker är ett fint sätt att göra det möjligt för människor att närma sig varandra och hjälpas åt där de kan behöva det – och faktiskt också vilja. De tjänster det rör sig om liknar i en bemärkelse mer ”tjänsten” en förälder gör sitt barn när hen klipper dess hår än frisörens tjänst. Nämligen att det finns saker som behöver göras och man hjälps åt.

Kanske har man inte råd att gå till frissan – och skulle i så fall inte betala för det heller. Kanske vill man lära känna nya människor i sin stad – och vill då knappast etablera en kommersiell relation. Kanske vill man ha matsällskap – och då är ju en restaurang inte det mest uppenbara alternativet. Kanske lever man på bidrag som inte räcker till hobbies – men får chansen att lära sig spela gitarren av en hängiven amatör. Kommersiella tjänster fyller andra syften: man vet vad man betalat för. Man kan ställa vissa krav. Kundrelationen är tydligt definierad. Men en tjänst i den förra meningen är inte detsamma som en tjänst i den senare. Omskriver man hårklippningen i ekonomiska termer är det faktiskt inte längre samma sak vi talar om: det är två olika former av tjänster vi har att göra med.

Om det finns ett administrativt problem i hur tidsbanker ska tolkas, är det den administrativa apparaturen som ska uppdateras, inte tidsbankernas verksamhet. Nu kommer ju sådan här "verksamhet" (om man alls kan bunta ihop det) förstås att fortsätta under andra former, allt annat vore ju mänsklighetens undergång. Synd bara att det läggs käppar i hjulet för webbsidor som underlättar att hitta fram till varann.

Thursday, December 13, 2012

persona



Nätfenomenologi är spooky. Nyligen började det droppa in mejl till mig om att människor följer min profil på en social nätverkstjänst till för yrkesrelaterade kontakter. Utan att jag ens mig veterligen registrerat mig där. Exakt hur det gick till vet jag inte men jag har ett vagt minne av att jag ville läsa någon artikel på en sajt som krävde inloggning. Man borde ju registrera sig under okänt namn men jag har uppenbarligen loggat in med min Facebookprofil(?!!). Och tjänsten i fråga har skapat en profil åt mig, baserat på uppgifter den snott från Fb. Så nu är jag en isbjörn, som sägs ha skrivit texter om bland annat radikal prostatectomi. Inget hindrar mig heller att göra anspråk på alla de artiklar sajten misstänker att kunde vara mina. Frågan är om man inte borde passa på nu då man har sin chans. Och vänta på att arbetserbjudandena börjar droppa in; någonstans måste de ju ha suttit och bara väntat på att en isbjörn som forskar i prostatectomi skulle dyka upp.